Suicidrisk i boende

Att fråga rakt och respektfullt om suicidtankar minskar oftast pressen för personen. Många upplever det som en lättnad att få sätta ord på något som burits ensamt, ibland länge. Tystnaden kring suicid är ofta större än tankarna i sig.

Frågor behöver inte vara komplicerade. Det viktiga är att de är öppna, lugna och ärliga. Exempel på frågor som fungerar i boendekontext:

”Hur har det varit för dig den senaste tiden – på riktigt?”
”Har du haft tankar på att du inte vill leva?”
”Har du tänkt på att skada dig själv eller ta ditt liv?”
”Har du några planer på hur du i så fall skulle göra?”

Att fråga är inte detsamma som att utreda eller bedöma risk. Personalen i boende ställer frågorna för att förstå vad personen bär på just nu, för att visa att samtalet är möjligt och för att veta om den medicinska linjen behöver kopplas in.

Vad personen säger. Uttryck om hopplöshet, att vara en börda för andra, att inte se en framtid, att ”snart ha det löst” eller att ta farväl på ett ovanligt sätt.

Vad personen gör. Drar sig undan från sociala sammanhang, ger bort saker, försöker reda ut praktiska eller ekonomiska frågor, samlar mediciner, börjar prata om gamla minnen på ett avslutande sätt.

Hur personen mår. En oväntad lättnad eller ett plötsligt lugn efter en längre period av svår ångest kan ibland vara ett tecken på att ett beslut tagits. Det är ett av de viktigaste och mest missade tecknen.

Sömn och dygnsrytm. Tilltagande sömnsvårigheter, mardrömmar eller att personen är vaken nattetid när hen tidigare sovit, är värt att uppmärksamma.

Inget enskilt tecken är i sig en bekräftelse på suicidrisk. Det är när flera tecken kombineras, eller när något avviker från personens normalbild, som personalen behöver agera – genom att fråga rakt och dokumentera det man ser.

Sätt dig ner. Bjud på tid och kropp. Att stå kvar i dörröppningen signalerar att samtalet är på väg att avslutas. Att sätta sig signalerar att personen får ta plats.

Tacka för förtroendet. Att berätta om suicidtankar är svårt. Att möta det med ”tack för att du säger det här” är ofta viktigare än några kloka ord.

Lyssna mer än du pratar. Försök inte argumentera mot tankarna. Försök inte heller övertyga personen om att det blir bättre. Lyssna efter vad som gör mest ont, vad som varit avlastande och vad personen själv tror skulle hjälpa.

Var konkret. Fråga om personen har tänkt på hur, var eller när. Fråga om det finns medel tillgängliga. Det här är inte att gå för långt – det är att förstå allvaret och ta nästa steg.

Var tydlig om nästa steg. Berätta öppet att du behöver informera kollega och kontakta sjuksköterska, jourläkare eller annan rätt instans enligt verksamhetens rutin. Sekretess inom teamet ska inte överskrida personens säkerhet, och det får personen veta från början.