Neuroleptika och psykos – handledningsstöd för boendepersonal

Den här bilden ger en viktig överblick. I boendearbetet kan det ibland se liknande ut på ytan när en person mår sämre, men orsaken kan vara olika. En person kan till exempel vara mer tillbakadragen, orolig eller apatisk på grund av psykosens symtom – men liknande uttryck kan också förstärkas av biverkningar, sedering eller motorisk påverkan av läkemedel.

Till vänster i bilden lyfts sådant som ofta hör till psykosbilden: hallucinationer, vanföreställningar, oro, agitation, social tillbakadragenhet och apati. Till höger syns sådant som oftare handlar om behandlingsbiverkningar: extrapyramidala symtom, viktuppgång och metabol påverkan, prolaktinstegring och vissa hjärtbiverkningar som QT-problem.

Poängen är inte att personal ska avgöra detta på egen hand, utan att kunna tänka strukturerat. Om en person plötsligt blir stel, skakar, verkar rastlös i kroppen eller får tydlig viktuppgång behöver det väcka tanken att behandlingen kan spela in. Om personen samtidigt uttrycker hallucinationer, vanföreställningar eller tydlig verklighetsförlust pekar det mer mot psykosens kärnsymtom.

Ibland kan också dissociation eller trauma ge symtom som påminner om psykos, men vid dissociativa tillstånd är verklighetsprövningen ofta mer bevarad än vid genuin psykos. Därför är sammanhang, debut och personens egen beskrivning viktiga delar i bedömningen.

Bilden delar in symtomen i fyra områden: positiva, affektiva, kognitiva och negativa symtom.

Positiva symtom betyder inte ”bra symtom”, utan att något tillkommer i personens upplevelse eller beteende. Det kan vara hallucinationer, vanföreställningar, tankestörningar eller desorganiserat beteende. Det är ofta dessa symtom som tydligast signalerar psykos.

Affektiva symtom handlar om känsloläge. Nedstämdhet, ångest och suicidtankar kan förekomma både som del av sjukdomsbilden och som reaktion på hur svårt det är att leva med symtomen. För boendepersonal är det viktigt att ta sådana uttryck på allvar och föra dem vidare.

Kognitiva symtom handlar om hur personen tänker, minns och organiserar sin vardag. Koncentrationssvårigheter, försämrat minne och problem med planering påverkar ofta funktion i vardagen mycket mer än omgivningen först förstår. Här kan personalens stöd med struktur och tydlighet göra stor skillnad.

Negativa symtom handlar om sådant som minskar eller blir svagare: initiativförmåga, tal, lust, engagemang och social kontakt. Personen kan framstå som avstängd, passiv eller ointresserad, men det är viktigt att inte tolka detta som lathet eller ovilja. Ofta handlar det om en verklig symtombelastning.

I vardagen är det ofta kombinationen av symtom som påverkar mest. En person kan till exempel ha ganska få hallucinationer men ändå fungera dåligt på grund av kognitiva svårigheter, ångest och negativa symtom. Därför är det viktigt att se hela bilden.

Bilden visar fem vanliga former av EPS: tremor, stelhet, hypokinesi, akatisi och dystoni.

Tremor betyder skakningar, ofta i händer eller armar.
Stelhet innebär en spänd och styv kroppskänsla eller rörelsemönster.
Hypokinesi betyder minskad spontan rörelse, långsamhet och ibland ett mer orörligt kroppsspråk.
Akatisi är en inre och yttre rastlöshet där personen har svårt att sitta still, byter ställning ofta eller verkar ”inte komma till ro”.
Dystoni är mer uttalade muskelspänningar eller felställningar, ibland i nacke, käke eller ögonmuskler, och kan upplevas mycket obehagligt.

För personal i boende är akatisi särskilt viktig att tänka på, eftersom den ibland misstolkas som ångest, irritation eller försämrad psykos. Personen kan verka upprörd eller rastlös, men det kan i själva verket vara en läkemedelsbiverkning. På samma sätt kan hypokinesi och stelhet misstolkas som depression eller negativ symtombild.

EPS är kopplade till dopaminblockad och ses särskilt vid läkemedel med tydlig D2-effekt, även om graden varierar mellan olika preparat. Därför är observation av rörelser, gång, mimik, hållning och kroppslig rastlöshet en viktig del av vardagsarbetet.

Bilden lyfter fyra viktiga områden: viktuppgång, diabetes, dyslipidemi och hypertoni. Det här är biverkningar som särskilt är viktiga att känna till vid behandling med vissa antipsykotiska läkemedel.

Viktuppgång är ofta det som märks först i vardagen. Personen kan få ökad aptit, förändrade matvanor eller successiv viktökning. Detta kan i sin tur hänga ihop med ökad risk för diabetes och blodfettsrubbningar. Hypertoni, alltså högt blodtryck, märks inte alltid tydligt för personen själv men är en viktig del av den samlade metabola risken.

För boendepersonal är det viktigt att se att dessa förändringar inte bara är en fråga om livsstil eller motivation. De kan vara en del av läkemedlets effekt på kroppen. Därför behöver observationer kring vikt, aptit, trötthet, ork, kostvanor och fysisk aktivitet tas på allvar och följas upp med vården.

Samtal om vikt och kropp behöver hållas varsamt och respektfullt. Många personer har redan erfarenhet av skam, låg självkänsla eller svårigheter att orka ta hand om sig själva. Ett stödjande och icke-dömande förhållningssätt är därför viktigt.